Att leva livet fullt ut

Jag tänker på det här ofta... Att leva livet fullt ut och att ge sig själv möjlighet och förutsättningar att göra så. Hur lever du ditt liv? Hur lever jag mitt?

Har jag nedärvda förhållningssätt som hindrar mig? Kanske en rädsla för att göra saker annorlunda. Ett inlärt krav på att förhålla sig till det förväntade. Vågar du satsa på det du drömt om? Hur stor skillnad är det egentligen på drömmarna vi hade som barn och det vi som vuxna levde upp till, och vad beror det i sådana fall på... om vi är helt ärliga? Var det den vuxna logiken och samhällets fostran som gjorde att drömmen om astronaut, artist eller delfinskötare (Kleo´s önskan) skalades ned till bankman, lärare eller fysioterapeut? Jag menar inte att säga att vi alla ska sikta på våra barndomsdrömmar för självklart ska vi följa den väg som livet tar. Upptäcka nytt och förälska oss i andra idéer. Men, är det inte viktigt att fundera på varför? Har vi förtryckt eller omgivningen dödat en dröm som fortfarande finns långt där inne? En dröm att upptäcka det okända, stå på stora scener eller möta naturen så verkligt man bara kan. Kanske kan vi ännu ge oss själva delar av detta även om det inte gick att göra det som yrke eller heltidssysselsättning.

Är du halv eller hel? Lever du i en relation som hindrar? Som dödar det som är du? Vi har antagligen bara ett liv att leva och dagarna passerar. Är du DU? Är jag JAG? Jag minns så väl en känsla jag hade efter ett uppbrott ur en relation. Det var i vuxen ålder. En känsla av ny bekantskap med sidor av mig själv jag faktiskt glömt fanns. Sidor som utgjorde en stor del av det som är jag. En glädje, energi och beslutsamhet som länge varit begravd under kränkande ord och strategier med syfte att döda det i mig som han upplevde som ett hot. Det som gjorde mig sprudlande. Jag minns insikten att delar av JAG varit försvunna. Jag minns hur jag lite trevande och med en stor rädsla välkomnade dem igen men aktivt fick fundera på hur jag skulle hantera dem. Hur jag hanterade dem förr? Jag minns upptäckten av att jag själv lärt mig ett sätt att förtrycka den här delen av mig, eftersom den under så lång tid inte fått finnas där. Jag minns hur min syster med gråt i rösten sa "Lina, du är tillbaka!"

Lever du i en relation som förtrycker och håller dig fången med känslan av att det är din skyldighet? För barnen. För rädslan av ekonomisk utsatthet? Vad hade hänt om du vågade gå? Om du söker upp den hjälp som faktiskt finns där ute. Vad lär sig barnen av att du stannar och hur hade en helt ärlig relation med dem, efter ett uppbrott, sett ut? När allt är sagt och all ärlighet är presenterat, vilket djup får relationen då? När du är DU.

Lever vi med rädslor, trauman och minnen av erfarenheter som förminskar oss? Som hindrar oss från att blomma? Strategier som förstör och hindrar snarare än räddar. Hur hade vårt liv sett ut om vi skapade ett "sen"? Ett "på andra sidan", när vi kommer ut ur det arbete som nu står emellan oss och möjligheten att leva fullt ut. Om du vågar riskera, bryta samman och gräva djupt. Vad finns då att hämta? Är det dags att hoppa nu?

Finns det steg du drömmer om att ta? Djupa andetag och harmoni som inte hade behövt fattas dig? Relationer som hade kunnat vara ärliga eller en sorg att möta istället för falska kompromisser med dig själv? Med ditt värde och med ditt liv. Ditt enda liv. Det som ska levas nu.