Barn gör vad vi gör

Måndag kväll. Jag fick en långhelg denna helgen. En förkylning höll mig hemma och jag fick en extra dag med Kleo vars förskola var stängd i fredags. Jag inser medan jag skriver det här att min uppfattning av långhelg är en tolkningsfråga. Jag jobbade ju faktiskt i lördags. Jag tror långhelg för mig är lite samma sak som kvalitétstid vilket nu för tiden avgörs lika mycket av vilken tid jag får med Kleo som av om jag är helt ledig eller inte. I helgen har vi haft en dag extra. Dessutom kändes en av dessa dagar som årets första vårdag här nere i Skåne. Underbart!

Kleo har kommit till en fas där hon plötsligt blivit väldigt mycket mer medveten om omgivningen. Medveten om hur människor reagerar på vad hon gör och insikt i att människor och djur kan försvinna ifrån henne. Hon kopierar allt man gör och lägger märke till varje ord man säger. Plötsligt förstår jag att mitt arbete som förebild blir ännu viktigare. Jag vet att hon ser och förstår hur jag tolkar vad som händer runt omkring mig. "Är du ledsen mamma?" kan hon fråga av ett ansiktsuttryck hon ser i spegeln i bilen, "har någon varit dum mot dig?". Hon frågar "vad hände mamma? gjorde du dig illa?" när jag säger aj och tar genast initiativ till åtgärd. Hon är extremt socialt kompetent och har stor empatisk förmåga.

Nu måste jag medvetet och aktivt göra rätt saker framför Kleo även om invanda mönster har automatiserat något helt annat. Jag kan inte befinna mig i en situation där jag mår dåligt utan att berätta för henne att jag tänker göra någonting åt det. Jag vet att hon ser mitt mående och att jag gör henne konfunderad om hon inte vet varför. Att finna mig i en destruktiv situationen blir då en mycket större grej än det tidigare varit. Jag kan inte vara personen som visar min dotter att det är ok att ta skit och må dåligt utan att ändra på situationen. Det går inte! Jag måste förklara enkelt vad det handlar om och vidta de åtgärder som helt enkelt måste vidtas för att som förebild visa henne att så här ska det inte vara. Det här tar inte vi!

Jag kan inte sucka åt min stress-förstorade mage i spegeln utan måste bära upp den med stolthet och självrespekt. Jag måste på riktigt njuta när Kleo gosar in sig i den och säger "åh mamma vilken gosig mage". "Jaa visst är den?!" ska vara mitt svar, och jag måste faktiskt försöka känna det också. Min dotter ska lära sig älska sig själv. Hon ska älska sin fantastiska kropp och allt den kan göra! Jag vägrar låta henne ärva självförakt och tjock-fobi och jag tänker vara så öppen med de här diskussionerna att hon medvetet kan ifrågasätta när flickorna börjar prata illa om sig själva om några år.

För en längre tid sedan startade jag ett tjejprojekt. "L-bow Academy". Kampsport för tjejer från sex år för att ge dem en plats att själva i en annars pojk- (mans-) dominerad sport utforska allt som kampsporten har att ge. Det var fantastiskt och jag arbetar på en omstart på projektet inom snar framtid då jag på heltid återgår till att endast arbeta med mina egna verksamheter. Flickorna växte enormt och synen på dem själva förändrades många gånger drastiskt till det positiva. Men, någonting som blev fruktansvärt uppenbart är vad flickornas övriga miljö påverkar dem till att tycka om sig själva. Vi tyckte oss se det runt 9 års åldern men hos vissa flera år tidigare. Plötsligt kan en flicka som nyligen varit sprudlande om full med självförtroende säga "men jag är så himla kass", eller "alltså jag är så tjock". Det var ofta tydligt att det är bekräftelsesökande de har lärt sig och vill ha "du är ju jättebra" eller "du är jättefin och smal" till svar. Men, samtidigt så programmerar det här in att vi inte duger. Att det är fel på oss. Att vi ska ifrågasätta både våra kroppar, vårt sätt och vår förmåga. Snart blir det verklighet. Snart är detta deras självbild. Vi duger inte som vi är. Det här är inte ok! Det är inte så det ska vara. Vi lever i ett samhälle med idealhets i varje klick och varje kommentar och det gör vuxnas ansvar ännu större. Vi instruktörer i tjejprojektet bekräftade aldrig de här flickorna på det sätt som ingick i detta "spel". Vi valde, efter diskussion oss ledare emellan, att faktiskt bli arga. Inte på PERSONEN som sade det. Eller i alla fall bara på en liten del av henne! Vi försvarade henne mot den delen av henne som sade något sånt. "Va?! Vad säger du?! Du vet du vad! Jag vill aldrig mer höra att du säger så om vår ....... Du är fantastisk! Låt aldrig någon få dig att tro någonting annat. Jag vill aldrig mer att du varken tänker eller säger så om dig själv. Hör du vad jag säger!?". Flera gånger fick vi tårar av lättnad och kramar som resultat.

Snälla ni där ute. Kan vi tillsammans enas om att ta ansvar för vad vi förmedlar till barnen. Vi kan vinna något på det själva också. Att säga positiva saker om oss själva kan ge en hel del. Ett barn kommer aldrig kunna älska sig själv om det lärs av vuxna att inte göra det. Vad du säger om din egen kropp kommer din dotter säga om sin, och som du pratar om tuff manlighet kommer din son hantera sina känslor. Barn gör vad vi gör.