Borta.

Igår begravde vi min fina vän. Vår galna, starka, envisa, kärleksfulla Åsa. Hennes nyligen så starka kropp med svårt att vara still och varma kramar bär nu sand och jord. Helt stilla utan liv. Idag kördes vi crossfit WOD’en ”Åsa” för att hedra henne på precis ett sådant sätt hon hade önskat. Hennes vänner, hennes crossfitbox och hennes övningar. Tunga skivstänger bars två och två, för att ingen skall behöva bära tyngden själv. Samtidigt hölls en insamling till suicide zero.

Jag har fortfarande svårt att ta in att det här har hänt. Att Åsa som var så sprudlande för en månad sedan då vi planerade projekt, skrattade och pratade allvar om vikten av att få rätt hjälp, redan visste att detta skulle ske. Jag anade inte. Hon dolde det väl. Jag önskar så att jag fått krama om den Åsa hon hade djupt där inne. Den ärliga och riktiga och inte den hon strävade efter att upprätthålla.

Det kommer aldrig att hända att jag får krama om dig igen. Chanserna är slut. Nu får jag försöka annorlunda. Försöka se att du verkligen visste vad du ville. Att du hade tagit ett beslut som var vad du önskade. Att du var trygg i beslutet genom hela akten. Jag hoppas att paniken aldrig kom utan att friden infann sig då du tog steget. Jag önskar att du nu känner frid. Att tyngden har lättat och vyerna vidgats. Jag vill tro att du är hos din Velvet på stränder och fjäll. Att äventyren är många och att du nu får känna dig rätt.

Min älskade vän. Jag önskar dig frid.