Cyborg vs Länsberg. Del 2.

Så kom telefonsamtalet från en läkare där jag hade väntat mig att min magnetröntgen av hjärnan nu skulle finnas tillgänglig att hämta ut. Så var det inte. "Det ser inte riktigt bra ut" sade läkaren i luren på andra sidan. "Det ser ut som att du har ett aneurysm, alltså ett bråck på ett blodkärl. Du behöver åka in till sjukhuset och göra en ny röntgen nu på en gång. De vet att du kommer."

Det här samtalet kom då jag var bokad för mitt livs match i organisationen somlänge hade varit min dröm -UFC. Läs hela föregående inlägget här .

Efter en ytterligare röntgen låg nu bilderna av min hjärna hos experter på neurokirurgen i Lund. Mina dagar bestod av sorg. De tighta åtta veckorna jag hade på mig för träning och diet inför match hade nu bytts ut mot desperation och förvirring.

Vet ni hur det känns när sårbarheten i att fortsätta hoppas förvandlas till det som kan skada er mest. När man blir arg på sig själv för att man inte bara ger upp? Skadan blir så mycket större när man har hoppats. Precis så kändes det de här dagarna och jag beslutade mig därför för att göra just det. Ge upp. Jag satt i bilen i parkeringshuset på varuhuset Mobilia i Malmö. Min invanda tröst och belöning, efter år av hårda dieter, hade fått mig att köpa en rejäl mängd av min älsklingschoklad. Den åt jag nu i bilen och mådde lite bättre. När jag sitter där, lite för mätt, så ringer telefonen. Läkarens röst på andra sidan låter glad. Utlåtandet från neurokirurgen i Lund har kommit. "Lina, det är bara en krök på ett blodkärl som ser ut som ett aneurysm. Det finns ingenting att oroa sig för." Min värld vändes upp och ned igen. Den snurrade upp och ned och tillbaka igen. "Jag sade ju det! Då var det ett minne det där från en gammal sjukhusvistelse! Så jäkla onödigt! Varför lästes inte bara mina gamla journaler? ...varför åt jag all chokladen? Vad är klockan, när börjar träningen?" Dagar av långsam paus snabbspolades i mig för att komma ikapp allt jag missat. En stund senare var jag tillbaka i träningslokalen och kunde fortfarande inte riktigt förstå vad som hade hänt.

En weekend i Brasilien Bara ett par dagar efter att min värld snurrat runt kom samtalet från min manager. "De behöver Lina i Brasilien, för att skapa promos för matchen." Han hade redan sagt helt nej till UFC´s plan att jag skulle åka helt själv. Att ställas öga mot öga med Cyborg, helt själv utan coach, i hennes land en dryg månad innan matchen var helt enkelt varken rättvist eller schysst. Att dessutom hindra mig från träning med min coach under dessa dagar var oacceptabelt. Ja, inte kan man påstå att de gjorde det lätt eller rättvist för mig. Deras önskade upplägg var egentligen, från första början, under all kritik. Nog visste det hur det påverkar en fighter som redan har väldigt ont om tid att plötsligt resa 18 timmar till ett land med nio timmars tidsskillnad för att två dagar senare resa hem igen. Att dessutom boka trevliga middagar vid samma bord som Cyborg kvällen efter promoinspelning, när klockan var sisådär 04.00 hemma i Sverige, kan man ju också fundera på det verkliga syftet med. Det gjorde de i alla fall och medan vi satt vid det här stora bordet, delvis tillsammans med Cyborg och hennes team, häpnade vi inte bara över situationen utan också över Cyborgs val av mat. Hon som i dokumentärer, omringad av läkare och coacher, gråtit och skrikigt av plåga för att komma ner de kilon hon behöver inför match. Nu åt hon pasta med gräddsås! Jag som skulle ner till en högre vikt än jag var van vid, höll mig till fisk, ris och grönsaker. "Hur tänkte de nu?" var vår stora fråga.

Trots en del konstigheter så var den här resan något helt annat än allt jag tidigare varit med om. Det var första gången jag bodde i en hotellsvit, hämtades med limousin, och hade egna livvakter. Jag hade heller aldrig genomfört varken intervjuer, filmning och presskonferenser av den kalibern med mig som huvudperson. Visst var jag mediavan, men det här var på en helt annan nivå. Få förunnat att uppleva och helt klart något att berätta för barnbarnen.

Filmning av promo i Brasilia, Brasilien Jag och mina egna livvakter. Första handslaget. Självklart på mitt initiativ. Presskonferens med staredown. Presskonferens Back home Jaa... efter två artontimmarsresor på 72 timmar och ett par nästan sömnlösa nätter skulle vi alltså hem till träning igen. Träning kantat av ännu mer mediauppdrag. UFC´s John Gooden med team kom till Sverige för två hela dagar av filmning och intervjuer. Han, eller ja, de alla faktiskt, är otroligt trevliga och lättsamma och det var väldigt kul att ha dem här. Men visst påverkade det fokus och träning på ett inte helt önskvärt sätt. Vila och lugn uteblir ju helt. Men, prestationen i en match tror jag egentligen inte alls påverkas speciellt mycket av hur just träningen veckorna innan har varit. Det är år av träning och erfarenhet, och din mentala inställning just då som är de mest avgörande faktorerna. Vad som var häpnadsväckande här var mer vilken enorm press och stress jag förväntades utstå. Jag är faktiskt förvånad att det ens gick att ro i land. Att jag lyckades hålla desperationen i schack så pass mycket att jag kom ut på andra sidan. Visst hade jag mina dagar av total hjärndimma där stressen förlamade mig så till den gräns att andra fick ta över de enklaste uppgifter. Som att klä på mig till exempel. De självklara steg som ingår där är inte lika givna när stressen är extremt hög och pressen likaså. När hjärnan står utan både energi från föda och vila, då finns det inte mycket kompetens kvar.

Dagarna passerade. Matchen, och nästa resa till Brasilien närmade sig snabbt. Resten av berättelsen sparar jag till en tredje inlägg. Det kommer i morgon...

Tack för att du läser även idag!