Fight week

Fight week Så var det dags. Fight week. Veckan som leder upp till match. Den är fylld med träning, bantning och vätskebantning, "incheckning" hos UFC med pappersskrivande, klädprovning, fototagning, kontrollvägning, affischsignering och mycket mer. På det kommer dopingkontroller, en stor mängd intervjuer och slutligen invägningar både med och utan publik, och matchen självt.

Jag flög från Köpenhamn med mitt största stöd Akira. I Brasilien mötte vi upp min andra coach, Joakim Engberg, en annan av Sveriges absolut främsta tränare. Vi har alla tre känt varandra i en herrans massa år då vi, way back, tränade i samma illaluktande och trånga träningslokal i Göteborg. Kampsport på den tiden, för omkring tjugo år sedan, hade inte riktigt samma förutsättningar som nu. På den tiden kunde faktiskt ingen tro att jag och Akira någonsin skulle kunna bli ett par. Medan jag tyckte att Jocke var trevlig och social var den här Akira i mina ögon bara en macho-stinkande tuffing som trodde att han var något. Vem hade då anat att han även hade den djupa filosofiska sidan som sedan skulle få mig på fall. Skit samma. När vi åkte till Brasilien så var han både varm och kärleksfull och rätt så snygg. Förutom morgonen då flyget gick. Han hade och har fortfarande uselt morgonhumör så hans uppskattade ålder just då var ungefär tretton år. Vid första mellanlandningen växte han till tjugo.

Eftersom det här var min fösta UFC match var jag inte alls bekant med rutinerna under fight week och slängdes mest med. Vad som är en rutinmässig viktkontroll, mest för att veta hur mycket atleter cuttar sista dagarna och för statistiken, var för mig bara ett sätt att jämföra min egen medpackade våg med den officiella. Direkt efter måltid och långflyg, med alla kläder på, ställde jag mig på vågen och vägde då 70 kg. Sex och ett halvt kilo mer än vikten vi skulle gå i. Förutsättningarna jag vägde mig under gav en skillnad på ungefär tre kilon till morgonen efter då jag vägde mig utan kläder, innan mat och efter att vi hunnit träna bort lite flygsvullnad. Jag bör väl förtydliga att knappa fyra kilo över invägningsvikt fem dagar innan invägning är både bra och bekvämt. Det kan jämföras med att jag i min senare (verkliga) viktklass brukade ligga ungefär fem till sex kilo över när kroppen var relativt tom fem dagar innan. Så. Jag gav dem en vikt som var uppenbart högre än min verkliga då jag tänkte att det absolut inte spelade någon roll. Tills, det användes för en övertalningskampanj mot mig för att acceptera en högre vikt. Cyborg kämpade nämligen desperat med sin vikt och har senare berättat att det handlade om över 25 pounds, 11 kg, under fight week. Det kan tyckas vara synd om henne men, kom då ihåg att hon har flertalet gånger lyckats cutta till 145 lbs, alltså 65,8 kg samtidigt som hon tog steroider. Det som efterfrågades i vår match var 140 lbs eller 63,5 kg vilket man faktiskt enkelt borde klara fri från tillväxthormoner. Glöm inte heller vad jag skrev i mitt förra inlägg om vår middag en dryg månad tidigare. Pasta med gräddsås. Cyborg har själv skrivit på matchkontraktet på 140 lbs mot en motståndare, jag, hon visste både hade mycket mindre erfarenhet och dessutom vanligtvis fightades i en viktklass lägre.

Tillbaka till övertalningskampanjen mot mig. "de har ju sett att du också är överviktig" var deras argument. Ja, full i magen och med fullt med kläder, vilket de också såg. Ja, de tog tillfället i akt att lyfta hemmafightern än mer. Vi gav oss inte och bjöd inte på några extra kilon till Cyborgs fördel. Fight week fortsatte och så gjorde hennes weight cut. Vi... vi jobbade, tränade, cuttade vikt och njöt en hel del.

Affisch-signering under fight week Poolhäng med Antonio Silva, aka Bigfoot Invägning Invägningsdagen kom och tro det eller ej, Cyborg stod även hon på benen där på vågen och klarade vikten. Även om hon var påverkad så har man helt klart sett värre.

Invägningarna i UFC brukar börja klockan nio på fredag morgon. Vikten som tas då är den officiella. Den som räknas. Den invägningen hålls på hotellet och kommissioner och andra övervakande personal är alltid på plats. Direkt efter denna invägning finns en stund för återhämtning. För att dricka och äta innan vi undersöks av läkare. Senare samma dag genomförs en iscensatt invägning och staredown inför publik. I väntan på den sitter alla fighters tillsammans, röd och blå ringhörna på olika sidor, och väntar. Vi ställer sedan upp på led för att gå in på scenen i angiven ordning. Jag minns Cyborgs mycket snygga ansiktsmålning som hon satt, antagligen en bra stund, bakom scenen för att fixa. Även det sade mig att gråtandet för kamerorna under hennes weight cut nog inte var så befogade som man hade kunnat tro. Är en invägning så extremt tufft så är man nämligen inte återhämtad nog att prioritera ansiktskonst framför liggande vila några timmar senare.

Matchdag Ja... så kom matchdagen då jag skulle möta "monsterkvinnan". Legendaren. Dagen var ganska lik alla andra matchdagar. Samma lugn på morgonen som framåt lunch byts ut mot en nervositet med inslag av ångest. Det var ingen skillnad på den här matchen. Eftersom vi gick galans huvudmatch dröjde det till tidig kväll innan det var dags för oss att åka till arenan. Resan dit var något utöver det vanliga. Vårt team hade en hel buss för oss själva och vi körde på avstängda gator omringade av poliser på motorcyklar. Säkerheten var enorm och man kände sig mer som president än som den fightern man var van vid att vara. Framme på arenan möttes vi av den brasilianska kommissionen som skulle dopingtesta mig. Det händer att man testas av både USADA och hemlandets kommission vid samma gala. Det här testet höll, i motsats till både svenska tester och USADA´s testning, inte alls den typ av rutiner och säkerhet som man vant sig vid. De kunde i princip göra vad de ville med testet utan att vi hade haft någon aning om vad som hände. Ja, ja. Det var inte mycket att göra någonting åt då.

Ett par timmar senare var det vår tur. Att gå in inför en publik på över 30 000 personer var något alldeles speciellt. Man är inte ett dugg omtyckt när man slåss mot en hemmafighter i Brasilien, men det öronbedövande trycket i arenan var ändå mer mäktigt än något annat. Jag svävade på moln av eufori och adrenalin. Situationer som den här känner jag mig som mig själv. Som att jag hittar till ett avlägset hem. Varje steg är som laddat av elektricitet samtidigt som man svävar. Fötterna mot kanvasen i octagonen bär en känsla som bara kan finnas just precis där. Kanske hade denna fantastiska känsla blivit störd om jag förstått portugisiska. Precis vid ingången till buren stod nämligen Cyborgs pojkvän och skrek vansinnigt för full hals och orden han skrek platsar inte någonstans i idrottssammanhang. Att det uppstod ett litet tumult mellan honom, Akira och ordningsvakter förstod jag först senare, men låt mig säga att det var inte bara Akira, som pratar portugisiska, som reagerade på mycket extrema ord från honom. Jag var lyckligt ovetandes.

En bruten näsa Jag vet inte hur många sekunder in i matchen som kan ha gått, men inte var det många, innan Cyborg träffade med ett slag som bröt min näsa. Smärta känns inte i en match men jag upplever att man känner av kroppens reaktioner. Hur kroppen tvekar på grund av en allvarlig skada eller helt enkelt inte lyder. Så upplevde jag resten av matchen. Desperata försök att undvika den distans som öppnade upp för hennes slag. Hon är sannerligen ett monster och har förmågor utöver det vanliga. Jag förlorade matchen i andra ronden på TKO.

Den här upplevelsen var fortfarande bland de mäktigaste i mitt liv även om mina UFC matcher i Stockholm och Köpenhamn slår den.

Efter matchen åkte vi till sjukhus för röntgen av huvud och näsa och det konstaterades att den var bruten på tre ställen. Tur för mig att frakturernas placering lät den förbli precis lika rak som innan.

Jaa. Så här började min UFC karriär. Bonusen räckte till insatsen till en lägenhet och jag hade fått uppleva ännu en dimension av livet. Och... vad är väl viktigare än det?

Tack för att du läser!