Ett nytt liv

Hej kära läsare.

Det var väldigt väldigt länge sedan vi sågs här inne. Efter att jag skrev senast fick jag en känsla av att jag inte hade något att skriva om alls. Ingenting hände och allt var likadant hur många dagar som än gick. Det var inte bara en känsla utan det var precis så. I många många veckor. Höggravid med extremt ont och ett liv som totalt förändrades. Från träning och aktivitet till långsamt, stilla och sjukskrivet. Jag var inte mig själv alls. Jag bara bara väntade.

Men livet alltså... Visst är det lustigt hur man plötsligt inser att man är mitt i det man en gång såg som framtid. Hur dagar går och ens vanliga vardag plötsligt är något annat. Hur man ser tillbaka och undrar vad man hade tänkt och känt DÅ, om man hade vetat hur det är nu. Här är jag nu. Mamma till TVÅ fantastiska barn.

Nu är jag här, på andra sidan av den där händelsen som jag väntade så på. Som jag tänkte på, fantiserade om, planerade för och längtade efter. Förlossningen. Och, att komma hem som mamma till två barn. Det är nog inte förrän nu, tre månader senare, som jag faktiskt har perspektiv nog att se på den där perioden som passerad.

Nästan hela graviditeten trodde jag att allt skulle vara annorlunda den här gången när det var mitt andra barn. När jag såg tillbaka på min första graviditet och förlossning trodde jag att det som då var så svårt med den långa väntan på att förlossningen skulle starta, var föreställningar jag hade om barnafödande. Dessutom en hel del missinformation. Det var kanske också delvis det som krånglade till det för mig, men det blev faktiskt inte mycket lättare den här gången trots att jag visste så mycket mer. Väntan sista tiden ÄR jobbig och det blir väl inte lättare när hela livet sätts på paus som det gjorde för mig. Förväntan på den egna kroppen är heller aldrig så överhängande som då. Varje dag känns som en månad och bubblan man befinner sig i är väldigt svår att spräcka. Hyperfokuset på minsta lilla tecken i kroppen är uttröttande och känslan när man morgonen efter tänker "nej inte den här natten heller" är efter ett tag förgörande. Min son föddes, precis som min dotter i vecka 42+1 efter igångsättning. Det gör mig till en av de där väldigt få som föder efter vecka 42. Om det gör någonting med självbilden att kroppen inte gör som man läser och hör precis överallt att den ska, jo då! Det kan ni skriva upp. Jag har så mycket funderingar kring min kropp och födande. Kring graviditet, kroppens funktion och återhämtning post partum. Det var definitivt svårt men gav mig samtidigt ett nytt specialintresse. Jag har under de månader som passerat djupdykt i träning under graviditet och post partum. Allt ifrån smärttillstånd, förlossningsskador, hormonell påverkan och återgång till träning. Jag har vidareutbildat mig (samtidigt som sonen låg och sov med bröstet i munnen och kräktes på anteckningarna), och jag har hållit en femveckorskurs i träning post partum. Det har varit så kul och samtidigt som jag insett att nyblivna mammor är några av mina favorittyper av människor så ökar mitt intresse ytterligare för allt vad moderskap innebär. Det automatiska som sker med oss. Reaktioner, känslor, kontakt. Hur vi offrar, helt ger oss hän och vad vi går igenom. Jag har insett att träning hade än större funktion för nyblivna mammor än jag tidigare insett och att dessutom göra det i grupp har visat sig vara oerhört givande. Att träffa andra i samma situation, komma ut ur isolationen det ofta innebär att vara hemma med bebis, få röra på sig, väcka kroppen och känna musklerna arbeta gör gott på många fler sätt än att bara bli starkare i kroppen!

Min son är nu drygt tre månader gammal. Vi har givit honom namnet Mino. Det var inget jag visste innan han föddes men med hans näpna ansikte och vakna bruna ögon kom det till mig. Han var en Mino. Han sover tätt intill mig varje natt i våran säng som nu mäter 270 cm och rymmer oss allihopa. Han skrattar ock kräks bröstmjölk och har nu svårt att somna då allt runtomkring är alldeles för intressant. Han tittar på sin storasyster som om hon är det coolaste som finns och hon kramar om honom och ligger nära intill en stund varje morgon. Jag älskar hans doft och leendet han ger mig när han vaknar, och jag äskar när hans lilla kropp sover tryggt i min famn.

Jag älskar så att jag kan spricka och försöker balansera barn och mig själv, och vila med aktivitet. Det är inte helt enkelt och min längtan efter en kropp tillräckligt hel för att kunna utmana mina lungor och känna trötthet av träning är stor. Men jag är på väg. Ett steg i taget och jag ser det som att jag övar på acceptans.