För sent

Jag somnar knappt på nätterna. Kanske slumrar jag lite. Det som håller mig vaken är tankar som snurrar med argumentationer som skulle kunna liknas med de som sker i en relation när man bestämt sig för att separera men ändrar sig i sista sekund. De diskussioner som uppstår ur stundens allvar. De som sätter sig i medvetandet extra hårt för att traumat efter separationen lämnat ett öppet sår. Med denna känsla som bakgrund går argumentationerna i mitt huvud. ”Nu söker du hjälp! Jag går med dig dit på ditt första besök”. ”Ser du nu?! Det här kunde gått åt helvete! Det räcker nu”. Till tankar, eller är det ganska drömmar, som dessa vaknar jag och inser smärtsamt att jag just nu inte kan skilja på nu och då. Att min hjärna inte förstår ”försent”. Jag kan inte ta in det. Aldrig mer. Död. Borta. Det finns inget mer. Möjligheten till insikt och förändring för ett bättre liv, är för alltid borta. Jag är riktigt jävla arg på dig! Hur i helvete kunde du välja det här! Vi fanns här! Vi hade sagt det till dig så många gånger. Vi hade svaret för det var så uppenbart! Min älskade älskade vän. Kunde du inte bara ha lyssnat? Kunde du inte bara ha misslyckats och snubblat på den vidriga linje som plötsligt var ditt mål? Snubblat och missat så att vi fick en chans till med ett öppet sår i dig som gjorde att allt tog bättre. Att du var mer mottaglig. Nej. Inget mer.

För några veckor sedan lyste hela du och bubblade av idéer och lust. Du lovade mig att ringa samtalet för ytterligare hjälp. Jag var så rädd att just det här skulle kunna vara en fara. Men för mig var den faran väldigt väldigt avlägsen. Jag såg det absolut inte komma.

Hur vågade du? Hur i helvete klarade du av att ta det steget. Det var inget försök, inget rop på hjälp, inget kanske. Du tog ditt liv på ett sätt som inte lämnade något hopp om återvändo. Jag vill kräkas vid tanken på dina sista timmar. Vad du gjorde. Hur du förberedde. Vad du tänkte och vad du kände inför dig själv. Desperationen jag nu känner för att en nästa chans inte finns, den äter upp mig. Jag kan inte. Det är så vidrigt.

Jag försöker se det som att du ändå visste vad du gjorde. Fast jag inte tror på det. Jag försöker önska att du ska få frid även om min hjärna fortfarande håller kvar vid det allvarliga snack jag nu ska ta med dig för att det verkligen ska bli skillnad. Det som aldrig kommer kunna hända eftersom vi lever i för sent.