Jag överlevde

Här sitter jag och skriver. I lugn och ro, på en ny dator, i vårt hus på landet. Jag har upplevt precis allt jag kunnat önska mig i mitt liv och jag är lugn och lycklig. Tänk att det blev så. Jag klarade det. Jag tog mig ur det, ut på andra sidan. Trasig men levande. Det kunde lika gärna ha slutat med att allt tog slut i en bil som skulle köras in i viaduktens stenvägg för att vi var menade att dö tillsammans. Det var det han sa. Det kunde lika gärna ha tagit slut på den där grusplanen i en förort till staden vi bodde i eller på västkusten den där resan då vi skulle ha semester. Det fanns ingen logik. Inget stopp. Det var logiskt för honom att tro att jag hade varit otrogen under natten trots att jag sovit innanför honom i gemensam säng. Han var otroligt rädd att hans våld skulle kunna upptäckas av någon som var kapabel att ta mig ifrån honom. Att döda mig var därför ett logiskt alternativ för honom likaväl som alternativet att med kontroll och mera våld se till att jag aldrig skulle berätta för någon vad som hände. Mitt liv kunde ha slutat precis som mördade Majas när jag var 17 år.

På EN vecka har nu TRE kvinnor mördats av en partner i Sverige. Hemmet är den farligaste platsen för en kvinna att vistas på. Polisens årsredovisning för 2023 visar att mäns våld mot kvinnor är dödligare än skjutvapenvåldet i flera polisregioner.

Min mamma var desperat. Jag var livrädd och gjorde allt jag kunde för att hon inte skulle kunna hjälpa mig. Jag letade ständigt efter ett sätt att bete mig på för att våldet och kontrollen skulle upphöra. Ständig kontroll. Straff för sådant som varken fanns eller någonsin hade inträffat. Slag för något han sade sig veta att jag tänkte. Våldtäkter som försoning.

Här är jag. Samma tid i mitt liv när ingenting fanns kvar i mig. Allt i mig var desperation. Sorg. En dag hände någonting i mig. Jag hade absolut ingenting av mig själv kvar att förlora men upplevde att det fanns en sak jag kunde ta tillbaka. Min kamp. Från den dagen slutade jag vika mig för våldet. Jag försvarade mig varje gång. Självklart gjorde det slagen ännu värre och våldet ännu mer farligt. Men det kvittade mig då. Det enda viktiga för mig då var att inte vika mig. Varje situation gjorde såklart ändå att jag "förlorade", men jag kunde nu ändå känna att en liten gnutta liv fanns kvar i mig. I det här läget började önska hjälp. Jag sprang kilometrar en sen kväll för att ta mig till telefonkiosken. I handen hade jag ett telefonnummer till en kamratstödjare på min skola. "Jag ser vad som händer" hade han sagt. "Jag finns här när du är redo". Jag var redo. Men jag hann inte fram utan hamnade istället på den där grusplanen i en förort till staden vi bodde i. Straffad. Gråtandes, smutsig och skadad.

Visst anmälde jag. Efter en incident på min skola med hela klasser som vittne åkte jag med min mamma och en vän till polisen. Dagar innan hade jag gjort slut och berättat precis allting för mamma. Lärare var informerade. Jag skulle inte gå själv någonstans. Jag kom till skolan och fick höra att det stod blommor och väntade på mig. 100 rosor med texten "förlåt" på kortet. "Släng dem" svarade jag och de rosor som inte andra ville ha låg sedan utspridda i papperskorgar i korridorerna. Vid slutet av dagens sista lektion var han där och hoppades på en försoning. Den fick han inte och det blev en explosion framför hela klasser med elever och lärare medan jag låg gråtandes på golvet gömd bakom två av mina vänner. Mamma hämtade och vi åkte till polisen. Jag hade ett vittne med mig och uppgav många andra. Jag hade blåmärken att visa upp. Polisen hämtade honom någon dag efter. Han nekade till brott och de lade ner ärendet. De hörde inget vittne, de bad inte om något läkarutlåtande och de kallade inte mig inte på ytterligare förhör. De lade ner det. Nu var han oförstörbar och ingenting kunde stoppa honom. Jag gömde mig, flydde och höll mig undan. Jag ströp all kommunikation med honom. Inte ett enda svar och inte en enda blick de många gånger han sökte upp mig. Nu fick istället min vän nattligt besök. Min familjs tillhörigheter förstördes och min mamma söktes upp på jobbet. Fler kontakter med polis men fortfarande ingenting.

År senare hade det här lugnat sig. Men jag kunde aldrig bli fri för att han lät mig vara utan enbart för att jag själv skapade min frihet.

Jag klarade det. Jag tog mig ur det, ut på andra sidan. Trasig men levande. Mitt liv kunde ha slutat precis som mördade Majas när jag var 17 år.

Tre kvinnor mördade av en partner på en vecka i Sverige. Det här måste få ett slut.