Saknad

Idag har det känts lite tungt. Lite sorgligt. Saknad. Ska mitt liv vara det här nu? Ska jag aldrig mer få ett 300-procentigt fokus på något där jag offrar allt för ett specifikt datum. Ska jag aldrig mer få kvittot för alla de tjugo åren jag har tränat för en enda sak? Ska jag aldrig mer stå och titta en annan kvinna, bland de absolut bästa i världen, i ögonen och längta till att få dela buren med henne nästkommande dag? Ska jag aldrig mer få gå in till jubel från en publik på 25000 personer? Ska jag aldrig mer få känna adrenalinet pumpa så att all smärta försvinner. Ska jag aldrig mer få säga "aj aj aj" när jag skrattar dagen efter match med en ordentligt blå fläskläpp? Blir det inte mer action än så här? Och, vem är jag egentligen utan det?

Lite svar har jag ju egentligen... Jag har det viktigaste i världen vid min sida. Kleo! Men livet är ju inte bara det. Jag är glad över mycket men det är ändå en så stor del av mig som fattas. Jag har svårt att ta det perspektivet jag måste ha nu. Många gånger känns det fortfarande som att jag ska vakna upp ur en dålig dröm och minnas att jag ju nyss fick ett matcherbjudande av Mick Maynard. Men nej... jag vaknar inte. Jag blir inte yngre. Kroppen kommer inte tillbaka och jag vet ju att mitt "varför" inte var tillräckligt starkt på slutet.

Jaa... det är vad det är. Vad som däremot är en liten tröst, genom den bekräftelse det ger, är att jag nyligen blivit invald i Svenska idrottsakademien. Där, där flera av "the finest" med fantastiska idrottskarriärer sitter. Inte bara för sina prestationer utan också för vad de gjort för sporten, vilka förebilder de har varit och hur de har representerat idrott. Så! Nu taggar vi för idrottsgalan nästa år!

Å förresten! Kör försiktigt i snön. Vi har puttat och dragit bilar ur diket i vår lilla by idag. Ta hand om er!