Saknad blev till sorg

Älskade fina Stellan Jag skrev om saknad senast. Idag blir det sorg. Häromdagen miste vi en av våra fantastiska katter. Vår sociala, goa och tokiga Stellan som var med Kleo i lekparken, hängde med på promenader och dagligen brottades med sin bror. Han var pigg och lekfull och sprang ut och in som han brukar. Tolv timmar senare var han döende i sjukdom. På morgonen tyckte jag att han såg lite skruttig ut när han kom in ifrån nattens bravader. Jag ropade ner till nedervåningen och frågade "åt Stellan när han kom in?" "Jag tror inte det" blev svaret. Även om jag önskar att jag hade tagit det på allvar då och åkt in så förstår jag att det ät orimligt men en så pass stor oro över en katt som springer ute och äter vad helst han får tag i. Senare på dagen fick jag rapporterat att han hade kräkts. "Skönt" tänkte jag, då har han bara ätit någonting dåligt. När jag kom hem framåt kvällen låg han inkrypt under soffan och mådde verkligen inte bra. Jag kände igenom honom för att se om han verkade ha ont. Ingenting. Ingen reaktion alls. Ett par timmar senare såg vi att han gick lite vingligt och vi började googla råttgift. Jag hörde av mig till en veterinär som rådde oss att åka in nästkommande dag om han inte ville äta då. Han mådde dåligt. Kort därefter såg jag honom sätta sig på lådan för att kissa. Men han gräver inget efter sig ju! Det kommer inget! Återigen googlade vi och insåg att det kan vara akut. "Urinstopp". Det stämde inte riktigt på varken vinglighet eller kräkningar men tänk om vingligheten är smärta. På bara en halvtimme gick Stellans skick från hängig till vad jag uppfattade som döende. Snabbt slängde sig Akira iväg till en nattöppen mottagning i Malmö. Det konstaterades snabbt att det var just urinstopp och en förgiftning inifrån. "Det här kan ske på ett par timmar sade veterinären och fortsatte med att har det gått så här långt som kräkningar och en nästan apatisk katt, så är det redan en väldigt stor skada skedd på njurar. Sjukdomen kommer komma tillbaka och det klarar inte redan skadade njurar. Hans liv gick inte att rädda. Älskade Stellan.

Stellan i rutschkanan Det gör mig riktigt ont. Jag har haft väldigt mycket djur i mitt liv och när man har haft det så har man varit med om att djur går bort förut. Alltid en sorg, men det är något extra nu. Det totalt oväntade. Vart kom det härifrån? Hur kunde det gå så snabbt och hur kunde han dölja det tidigare stadiet så bra. Kunde vi ha upptäckt det tidigare? Funderade jag inte lite på ovanligt mycket kissande? Jo det gjorde jag, men det sammanföll ju också med flera dagar med många minusgrader och katter som tycker det är lite mindre trevligt än vanligt att gå ut, så helt konstigt med mer kiss i lådan var det ju inte. Helvete! Varför? Vi har gråtit och klappat hans kalla kropp och sagt "hej då". Kleo är ledsen över att man inte kan hälsa på i katthimlen men fast besluten om att trösta och ta hand om Stellans bror Semlan som finns kvar. "Det blir bra Semlan. Jag är här hos dig" säger hon "jag ska skaffa en annan kompis till dig. En randig som bits" sa hon efter att ha sett filmen om när kattungen Findus (som bits lite grann) flyttade in hos Pettson. Jaa... visst ska han få en kompis. Han ska inte behöva vara ensamkatt och hos oss finns det plats i både hus och hjärtan. Men, det tar ju inte bort förlusten efter Stellan och framförallt inte chocken efter att det plötsligt blev så här. Usch vad sårbart allt är. Det kan gå så fort. Med har jag idag hanterat en Kleo med jättehög feber som under några timmar var rätt svår att få ner under fyrtio grader med både alvedon och ibuprofen i kroppen. Tack amor för att du sköt pilar i mig och en kille med hela familjen full med läkare. "hela familjen full" är inte ett dugg överdrivet. Med fyra syskon och några partners är vi uppe i fem läkare och en psykolog. Vi kan också räkna upp några överläkare i den skaran. Snyggt jobbat asså! Det är otroligt skönt att kunna lyfta telefonen och få råd i situationer som idag. Kleo blev bättre och var riktigt pigg i perioder. Vi har både ätit lördagsgodis, pysslat, bäddat ner gosedjur och "Stinky Pig" (en pruttande gris som ingår i ett spel), facetajmat med mormor, moster och kusiner, ätit glass och sovit många gånger. Nu sitter jag bredvid Kleo i sängen och skriver så att jag ska ha full koll.

Jag hoppas på en något piggare söndag och första advent i morgon. Var rädda om varandra där ute, och Glad första advent!