UFC debut mot Cyborg

Idag är det åtta år sedan jag gjorde min UFC debut. Drygt åtta år sedan jag fick beskedet om matchen olik alla tidigare matcher, och de ups and downs som följde inför matchen. Jag fick besked som både hade kunnat stoppa hela min framtid i sporten och förändrat mitt liv brutalt. Jag slängdes fram och tillbaka i stress, krav och skyldigheter likt inget annat men fick tillslut en upplevelse som väldigt få får uppleva. Vill ni ha detaljerna? Här kommer de...

Det var i slutet av juli 2016 Det var i slutet av juli 2016. En varm sommardag. Vår nyadopterade hund hade precis bitit en annan liten hund. Vi skjutsade som hjälp såklart och stod därför utanför en veterinärklinik i Malmö och väntade. Där kom samtalet från min dåvarande manager. Ett samtal som jag uppfattade som konstigt snarare än roligt om jag ska vara ärlig. "Va?! Mot Cris Cyborg? Varför det?". Att ett UFC kontrakt kanske hade kunnat komma var vi väl lite beredda på, men ett main event mot Cyborg, en av de största genom tiderna, kändes ur mitt perspektiv som ganska ologiskt. Förklaringen om UFC´s perspektiv var mer logisk än mina tankar. Jag hade flera världsmästartitlar i annan sport sedan innan och hade dessutom tävlat en av mina senaste matcher i en viktklass över min vanliga vilket var en förutsättning för att matcha Cyborg någorlunda rättvist.

"Det kan jag ju inte göra" var nog det första jag sade till min coach Akira i det ögonblicket, och han var precis lika förvånad som jag. För er som inte är så bekanta med MMA så kan man väl säga att det här var som att en ny talang från Sverige, hade blivit tillfrågad att göra sin första stora match i boxning mot Mike Tyson på den tiden han var som störst. Cyborg hade vunnit allt och var, tillsammans med nyare Ronda Rousey, den största stjärnan som fanns. Att hon dessutom var omtalad för tidigare dopingavstängning och användandet av steroider gjorde bilden av henne ännu mer... ja vad ska man säga... "monsterlik" kanske.

Men ja... min största begåvning i livet har väl inte varit att välja "logiskhet" framför utmaning och äventyr direkt, och med sanningen "hon är bara en människa" i huvudet tackade jag självklart ja till matchen redan samma dag.

Hårdträning Matchen skulle gå av stapeln den 24 september. Det gav oss ganska precis åtta veckor att träna. Det är orättvist lite för en sådan match. Tolv till sexton veckor hade varit mer logiskt. När vi tänkte "äsch det fixar vi!" så tänkte vi inte på, och visste inte heller, vilka detaljer och käppar i hjulet som skulle finnas på vägen. Åtminstone en fjärdedel av träningen försvann till resor, skyldigheter gentemot UFC och ja... det som hade kunnat förändra hela mitt liv för alltid.

Jobba för UFC Med ett UFC kontrakt och match bokad kom mycket arbete. USADA, USA´s anti doping agency med vistelserapportering var det ena. Möten, inläsning på bestämmelser (för doping är långt ifrån bara det som gemene man ser som medvetet användande av otillåtna substanser med syftet av fuska), och att ständigt rapportera vart jag var, hur jag tränade och hur jag reste. UFC ville ha bilder på och förklaringar till alla mina tatueringar, licenser skulle sökas, de skulle ha fotograf-tagna foton och underlag för arbetsvisum till Brasilien. Men, det här var det lilla i jämförelse med de läkarintyg som UFC kräver in inför matcher. Puh! Sverige har ju inte heller direkt systemet där du enkelt kan slänga upp plånboken och få de undersökningar och intyg du behöver. Nej i Sverige är sjukvården till för de som är sjuka (vilket ju är bra), och vi står i kö där väntetiden baseras på våra behov i jämförelse med andras. Jag behövde lämna in magnetröntgen på hjärnan, en mycket omfattande ögonundersökning utförd av oftalmolog (ögonspecialist), intyg på alla blodsmittor, omfattande blodprover där resultaten täckte två A4 papper, blod-graviditetstest som inte fick vara äldre än en vecka, och en grundläggande fysiologisk undersökning. Efter väldigt många om och men och flertalet tankar som "det här är ju omöjligt", fick jag tag i alla undersökningar och väntade nu på svaren.

Svaret som fick allt att rasa... Så kom telefonsamtalet från en läkare där jag hade väntat mig att min magnetröntgen av hjärnan nu skulle finnas tillgänglig att hämta ut. Så var det inte. "Det ser inte riktigt bra ut" sade läkaren i luren på andra sidan. "Det ser ut som att du har ett aneurysm, alltså ett bråck på ett blodkärl. Du behöver åka in till sjukhuset och göra en ny röntgen nu på en gång. De vet att du kommer."

Va!? Vadå? Det kan inte stämma. Jag har gjort sådana här röntgen tidigare och då har det aldrig varit någonting. Kan det här bara uppkomma? Ja det kan det. Framförallt när man har en lång karriär bakom sig där våld mot huvudet är vanligt. Det är självklart också av denna anledning som undersökningar som denna är så viktiga. I väntan på fler undersökningar och besked blev jag tillsagd att inte göra någonting alls som höjde puls eller blodtryck. Ingen träning, inga starka känslor, ingenting... Jag som skulle göra mitt livs största match och som var i början på vad som så länge varit en dröm. Allting blev svart. Allting stannade. Det kunde inte vara sant.

Jag åkte in till sjukhuset i Malmö och gjorde ännu en röntgen. "Vi vill inte att du lämnar väntrummet förrän vi har tittat på bilderna ännu en gång" sade personalen som genomförde undersökningen. Jag fick en stor klump i magen och insåg allvaret allt mer. "Vänta här tills läkaren har ringt upp dig" var nästa besked. Läkaren skulle ringa upp mig då, trots att det var kväll. Det blev tydligt att jag och den eventuella skadan i min hjärna var prioriterat på ett sätt jag tidigare aldrig upplevt. Det tog ett par timmar innan telefonsamtalet kom. "Jo, det ser tyvärr likadant ut nu, men du kan lämna sjukhuset." Bilderna skulle skickas vidare till neurokirurgen i Lund för vidare bedömning. Anpassningarna jag tidigare blivit ombedd att följa kvarstod. Ingen pulshöjning alls. På sin höjd lugna promenader.

Från det största dittills i mitt liv till det här. Tomhet.

Vi höll tyst om beskedet i väntan på ett sista expertutlåtande. Min tränare höll fast i att det fanns lite hopp kvar. Kanske var det inte så illa som det såg ut. Jag kände inget hopp. Jag gav upp.

Dagarna gick. Jag försökte hitta ett förhållningssätt som skulle få mitt liv att fortsätta framåt även utan kampsporten. Men hur? Och vad?

En dag slog en tanke mig. Eller var det ett minne? Någonting sade mig att det var det. Jag ringde mina föräldrar och frågade "minns jag det här, eller har jag hittat på det?" De visste inte. Någonting sade mig att jag flera år tidigare hade diskuterat bilder av min hjärna med en läkare. Den gången hade jag varit inlagd på sjukhus länge efter att ha blivit mystiskt sjuk i Thailand. Då de inte alls kunde reda ut vad jag drabbats av fick jag, bland mycket annat, göra en magnetröntgen av hjärnan. Jag var verkligen inte säker, men hade inte läkarna sagt att de fått låta specialist titta på bilderna då de tyckte sig se något skumt som visade sig bara vara en krök på ett blodkärl? Febern och smärtan jag hade under denna sjukhusvistelse gjorde det väl inte enklare att nu avgöra om detta var ett minne eller bara min hjärna som desperat spelade mig ett spratt.

Det här får bli en cliffhanger... Jag inser att hela den här historien är för lång för att skriva i ett inlägg. Så, det här får bli del ett. Del två kommer i morgon. Det kan du läsa här .

Tack för att ni läser.