Perfekta älskade unge

Hej kära läsare! Hur är er kväll? Hur mår ni?

Jag har nu precis, klockan 21.00 kommit upp ifrån sängen efter nattning av vår väldigt typiska treåring. Jösses vad mitt behov av sömn har fått en ny mening. Tålamodet när man är riktigt trött är ju inte riktigt på samma nivå som det borde vara, och jösses alltså vad det kan behövas just nu. Känsloutbrotten avlöser varandra och idéerna stärkta av en extremt stark vilja likaså. Kleo har också ärvt min oförmåga att göra vad jag blir tillsagd utan tydlig och klar anledning. Det säger i alla fall de som känner mig bra. "Jaha vad tror du att hon har fått det ifrån då?" får jag höra. Min älskade perfekta lilla unge. Jag vill ha dig exakt som du är och jag önskar mig inte fri ifrån en enda sådan här situation. Jag önskar mig däremot att vara hundra procent pigg och fräsch alltid så att jag kan bemöta dig som du förtjänar varje gång.

Treåring med hennes "barnbarn" Ikväll fick Kleo ett utbrott på tvålen när hon skulle tvätta händerna. I sin arghet gnuggade hon in all tvål på handfatskanten och lutade sig sedan där emot. "Nu måste jag ju tvätta av dina armar" sade jag varpå hon gallskrek "nej!" och skvätte vatten på mig. Eftersom jag hade rätt mycket tålamod kvar så gjorde jag det till en lek och skrek lekfullt "hjälp hjälp!" Kleo skrattade och skvätte och jag skvätte några droppar tillbaka för att få hantera nästa utbrott. Linnet blev lite blött. Vansinnigt arg och plötsligt ynklig som få för att hon fryser så förskräckligt. "Här har du en ny torr tröja gumman". "Neeeeej! nej nej nej! Inte den!" Inga förslag var bra nog och efter många om och men skulle hon absolut ha den sista klänningen man väljer om man fryser. "Min fågelklänning". Den är en storlek för liten, ärmlös, tunn och luftig och ligger självklart i tvätten. Ännu mera utbrott! Gallskrik som snart byts emot "Maaaammmaaa!" med stora tårar trillandes. Knäsittande, gos och matande en stund innan nästa utbrott.

En timme senare är tänderna borstade och vi ligger i sängen. Vi har läst två böcker. Det var dealen för att borsta tänderna nämligen. "Skyndar vi oss att borsta nu så hinner vi läsa två böcker" var mitt smarta argument. Lampan släcks och lugn musik sätts igång. "Jag tänker smita upp nu mamma och du får inte öppna dörren när jag gått ut." "Nej Kleo det är natt och vi ska sova." Utbrott igen. "Jag berättar en historia för dig Kleo" säger jag och somnar varannan mening medan jag berättar. Jag ger snart upp och sätter på humlan Djojj istället. "Mamma! Mina barnbarn vill höra Humlan Djojj! Jag har dem inte! Vart är mina barnbarn?" Jag har under de senaste dagarna lärt mig att just nu är hennes barnbarn ett gäng gosedjur. Små sådana. Eller snarare... just nu kallas hennes gosedjur för hennes barnbarn. "Jag måååååste ha mina barnbarn!"

Mitt barn är en unge som INTE kan ta att vi säger stopp och nej och nu är det så här. Vi måste ha en tydlig anledning som hon förstår. Vi försöker med "det är natt" men det blir ju bara ännu värre för då är ju de stackars barnbarnen totalt utelämnade mitt i natten. Vi har testat "nu är det så här. Nej!", men det leder oss oftast bara in oss i en konflikt som bara kan vinnas genom auktoritet och hierarki och det är vi inte intresserade av. Dealen blev att pappa får komma upp med barnbarnen. "Vilka är barnbarnen då?" frågar han när jag ringer från sovrummet. "Ja inte vet väl jag så ta några extra för säkerhets skull." Det bäddas och trixas omsorgsfullt och inte kan man röra sig i sängen för då väcker jag barnbarnen. Det är bara Kleo som får klättra runt och greja och hennes argument för just det är för henne självklara. En kvart in kommer mitt "nu är det bra! Nu lägger du dig ner annars får jag plocka bort barnbarnen!" "Tyst mamma! Schhhhh! Du väcker dem!". Ytterligare tio minuter går med ständiga påminnelser om att barnbarnen måste sova precis som hon och att pappa faktiskt inte hämtade gosedjuren för att hon skulle leka utan det. Tillslut flyttade jag bort gosedjuren. Då kom tårarna och och Kleo var plötsligt så fruktansvärt hungrig. "Min mage kurrar så mycket mamma!". Hmm... somna efter konflikt och en arg bestämd mamma eller testa något annat och hoppas på att det leder till harmoni. Jag valde det sistnämnda. "Kleo, ska vi gå upp och mysa med ljus och äta en extra kvällsmat?" "Jaaa mamma. Du är så snäll mamma!" Nere hos pappa grät hon en stund över de stackars barnbarnen som inte fick vara med i sängen och sova ordentligt. Det var fruktansvärt hemskt. En banan med jordnötssmör senare så var barnbarnen tillbaka i sängen i en rad bredvid henne, och äntligen äntligen somnade faktiskt även hon. Jag glömde. Efter att jag hållit hennes hand en stund sade hon "det är faktiskt barnbarnets tur nu!". Sen sov hon. Mitt älskade älskade barn. Jag försöker verkligen göra precis allt jag kan för att du ska växa upp stark, självständig och modig. Inte begränsad, kontrollerad och lydig.

Till helgen åker jag ifrån Kleo i två hela nätter. Inte alls kul att åka iväg själv även om jobbet jag ska göra är fantastiskt kul. Jag leder nämligen årets kampsportsgala. Glam och glamour, fest och fina priser. Det ser jag däremot fram emot.

Visst hänger ni med mig i helgen?

Kram på er!