Det blev ett inlägg om mardrömmar...

Klockan 05.15 vaknade jag i morse. Delvis av mardrömmar men också av att jag nog sovit färdigt trots det enorma sömnbehov jag har just nu. Baka nya barn i ugnen är sannerligen energikrävande. Jag drömde mardrömmar om just graviditeten. Om blod och smärtor. Jag fick ett tidigt missfall ett par månader innan den här graviditeten. Visst var jag inställd på att risken är väldigt hög så tidigt som i vecka sex men trots det infinner sig ju en stor besvikelse. Något rasar lite grann. Det hände också en fruktansvärd kväll. Akira, min sambo hade åkt utomlands för att coacha och jag var själv hemma med Kleo. Sen eftermiddag upptäckte jag att jag hade börjat blöda lite grann, men inte mer än att det hade kunnat vara helt ofarligt för det lilla lilla fostret. Strax innan läggdags för Kleo så insåg jag att det nog var mer än så och fick en klump i magen. Både för insikten i sig men också av rädslan för ordentliga smärtor nu när jag var helt ensam vuxen. Känslan av att bli satt ur spel så pass att man inte riktigt kan ta hand om barnet man är ensam med skrämmer mig. "Jag ringer Hanna", min fina granne, blev min tanke. Med stor nattbinda nattade jag Kleo, och hon hade precis somnat när jag, fortfarande liggandes i sängen, fick meddelandet. "Har du hört om Åsa?!". Va?! Är hon dålig? Hon har ju inte svarat på våra meddelandet. "Va? Är hon inlagd?" blev min motfråga och jag hoppades att jag hade rätt. Jag hade tidigare tänkt att måtte det bli så uppenbart illa nästa gång att hon blev inlagd och därmed fick bättre hjälp. Hon var inte mottaglig för vård och insikt på något annat sätt hur mycket jag än hade tjatat, pratat allvar och ställt krav. "Hon är död Lina. Hon har tagit sitt liv."

Mitt hjärta stannade. Med blod sipprandes längs benen låg jag med hårt bultande hjärta och svårt att andas bredvid min tryggt ovetandes dotter. När den hulkande gråten kom flyttade jag mig in till badrumsgolvet och kände hur världen krympte. Hur liv rann ifrån mig. Jag svor hårda viskande ord mellan tårarna och var så vansinnigt arg. Ingenting i mig hade misstänkt ett självmord nu trots min stora kunskap om sjukdomen. Vi hade planer tillsammans hon och jag, och hon verkade både stabil och kontrollerat upprymd vid middagen hemma hos henne tjugo dagar tidigare. Under hela kvällen svajade allt jag tittade på och jag fick prata aktivt med mig själv för att kunna ta rätt på min egen kropp. Åsa hade det finaste av nätverk och bland det mest stabila man kan ha skulle jag säga. Det gör det ännu mer frustrerande att det skulle sluta så här. Det var vänner i denna krets som höll mig flytande denna kväll. Samtal från en kompis jag inte pratat med på mycket länge som vände sig till mig för att dela sin desperation. Mot honom kunde jag luta mig samtidigt som jag skrek ut min ilska i skrift till flera andra.

Med blodig pyjamas vaknade jag vid fem nästa morgon. Glad över årstiden och ljuset som sipprade in bakom gardinen. Min hjärna kunde nu styra mig igen utan fysiska samtal med mig själv. Några timmar senare fick jag berätta en enkel barnversion om min sorg för Kleo. Hon är expert på att se och att fråga så allt annat än ärlighet vore grymt.

Nu har månader gått sedan den här kvällen. Vill du lämna en gåva till förmån för suicide zero, i Åsas minne kan du göra det här . Jag väljer att, med fortsatt sorg och ändå en del ilska, se på henne som den extremt starka, sprudlande och vackra människa hon var. Och... så extremt envis så hälften vore nog. Jag kan föreställa mig vår diskussion om saken där hon bestämt platsar mig genom att berätta att hennes liv minsann är hennes val.

Jaa... tillbaka till nattens mardröm. Det tog mig en stund av vakenhet att inse att smärtan nog inte var på riktigt och jag fick ligga kvar en stund och andas ut. Det hade varit fruktansvärt vidrigt att behöva förklara för Kleo att lillebror som hon väntar så på inte klarade sig. Hela min kropp gör ont vid tanken. Men. Nu är det inte så. Allt är än så länge precis som det ska när vi närmar oss halva graviditeten. Magen växer otroligt snabbt, cravings finns där även om föremålen för min besatthet är både oväntade och rätt så bra. Med Kleo var det bara en sak jag ville ha den sista månaden och det var lite mer speciellt... -semlor. Jag tryckte dem! Flera om dagen vissa dagar.

Igår kväll var jag och Kleo själva igen då pappsen var ute med barndomsvännerna. Jag såg fram emot en kväll ensam. Ni vet, när det är tyst och man kan ha varenda tanke för sig själv. Istället vaknade jag upp i sängen vid 23.45 och insåg att jag hade deckat med Kleo vid åtta. Barnmys är det farligaste som finns för vakenheten. Hon låg kvar på min arm i exakt samma position som vi hade somnat drygt fyra timmar tidigare. Jaa. ingen ensamtid. Ingen hängd tvätt och inte ens borstade tänder. Min ensamtid fick jag istället i morse. När mardrömskänslorna hade lagt sig kunde jag brygga mitt kaffe och sätta mig och skriva där jag sitter nu. Fortfarande i sängen med Kleo nära nära. Jag hade tänkt att skriva om den mycket fina känslan i tysta mornar som ser ut precis så här. Istället blev det en inlägg om mardrömmar och sorg. Jag antar att det behövde komma ut en gång till...

Jag har en ny chans till ensamtid ikväll. Det är nämligen tävlingar i Halmstad med flera av mina klubbkamrater tävlandes så det är coachingjobb för Akira även ikväll. Förresten så kallas han numer inte Akira här hemma. Kleo ropar "Anna!" och han svarar snällt "jaa Elsa". I ett par veckor har den ständiga leken ägt rum där Kleo a.k.a Elsa har superkrafter och kan skjuta is medan hennes syster Anna (Akira Corassani med brottaröron, sned näsa och tatueringar) är rätt så vanlig. Det har hon sett i Frost-filmen.

Anna & Elsa