Intuitivt ätande på semmeldagen

God fettisdags-kväll!

Malmös bästa semla! Idag fick jag lite av en insikt. Eller kanske snarare ett förtydligande för mig själv. Efter lämning på förskolan såg jag till att göra min första arbetstimme med webbshoppen, på Malmös bästa semmelcafé. Det kan bäst beskrivas som ett ”hål i väggen-bageri” på en bakgata i Malmö och heter Bagaren och Bonden. På kön att döma så behöver de inte någon ytterligare reklam och jag fick intrycket av att utnämnandet ”Malmös bästa semla” gav personalen lika mycket stressångest som glädje denna dag. Men inkomsten gjorde nog det hela värt det.

För tre år sedan var jag gravid i vecka 38 detta datum och min värsta craving under hela graviditeten slog till. Semlor och åter semlor! ”Köp fyra stycken älskling!” ”Fyra!? Vad ska du göra med fyra stycken? Jag vill inte ha!” ”Jag ska ha fyra sa jag!” Och nog tusan tryckte jag i alla fall tre av dem samma eftermiddag. Men! Jag skulle fara med osanning om jag påstod att detta bara var en grej just under graviditeten. För även om semlor inte varit en hang up tidigare så har mitt ätande kunnat se precis likadant ut. Om jag i en period mellan alla mina bantningar hade fått möjlighet att äta den mängden hade jag utan problem klarat av att göra det. Jag kunde hetsäta något extremt och under många år använde jag som strategi att äta tills jag nästan kräktes för att bli äcklad nog att kunna ”skärpa mig” och börja banta igen dagen efter. Jag levde jojo. Bantade till match, vägde in, hets åt, bestämde mig för att försöka hålla vikten och höll igen allt jag kunde, hetsåt nästa dag igen och så höll det på. Det enda som kunde få mig att ”sköta” en bantning var när en match var bokad. Hela mitt liv handlade om en besatthet av mat, vikt och ätande.

År 2017 hände någonting. Efter ett UFC fighters retreat i Las Vegas insåg jag att många av de fighters, de största i världen, som jag sett upp till så länge, var ganska ordentligt tjocka i förhållande till matchvikt, utan att skämmas ett dugg för det. Jag insåg att extrem viktpendling var en del av professionell viktklassidrott. Det tillhörde det professionella att acceptera det. Från den dagen blev min relation till mat och ätande lugnare. Anledningen - jag slutade med det ständiga bantandet. Jag bantade när jag skulle gå match och åt allt kroppen ville ha däremellan. Jojo bantningen fanns fortfarande där och det är så det är som viktklassidrottare, men ångesten över viktuppgång försvann och vips så var varenda bantning extremt mycket lättare. Kroppen hade ju fått återhämta sig på riktigt emellan.

För några år sedan kom jag över begreppet ”intuitivt ätande” som jag nu arbetar med för flertalet av mina PT klienter. Det går ut på att låta kroppen styra sitt ätande utan att störas av sådant som rubbar dess förmåga att självmant reglera ätandet -bantning bland annat. Idag fick jag ett sånt tydligt bevis på hur väl det faktiskt fungerar. Jag satt där på caféet med fyra köpta semlor i kartong och en på ett fat framför mig och hade sett för mig hur jag skulle mumsa i mig säkert drygt hälften av dem på några timmar. Men min kropp har inte det behovet längre och kommunicerar något helt annat. Efter en halv semla var jag mätt. Nästan lite illamående. Jag kände känslan man kunde ha som barn när man hemma hos en kompis visste att man borde äta upp middagen men var alldeles för mätt. Den känslan jag tappade förmågan att känna under många många år. Helt! Men nu, som ingenting! ”Nu är jag mätt.” Svårare än så här behöver det inte vara. Lugn, odramatisk, positiv och balanserad relation till mat. Halleluja! Frihet!

Mätt och inte det minsta ångestfylld Ha en fantastisk kväll! Kram på dig!