Övervikt & fetma -det överlägset värsta

God kväll. Här kommer då mitt inlägg om samhällets hantering av övervikt och fetma. Jag hoppas att jag lyckas förmedla det jag tycker är otroligt viktigt.

Det finns en mycket problematisk hantering av så kallad övervikt och fetma i vårt samhälle. Det är inte helt lätt att på ett enkelt sätt diskutera detta då flera faktorer samverkar och tillsammans skapar det som blir problematiskt. Sjukvårdens hantering av fetma och övervikt, samhällets fobi för tjockhet och smal- och fit-idealet samverkar och skapar en ologisk och enligt mig farlig hantering av människor som väger "för mycket". Jag ska försöka strukturera upp det här inlägget på enklast möjliga sätt med att klargöra de olika delarna stycke för stycke.

Mediciner & kirurgiska ingrepp Det första som måste sägas är att jag definitivt anser att en del människor har extrema problem med fetma. Det är inte ok att människor ska hindras i sin förmåga att röra sig eller att deras kropp ska falla ihop av vikten och fettmassan. Det finns både psykiska och fysiska sjukdomstillstånd som orsakar detta och jag står helt fast vid åsikten att detta inte är orsakat av någon form av dålig karaktär utan av något helt annat. Här skall vården självklart hjälpa till och jag anser då att både mediciner och operationer kan vara bra hjälpmedel. Detsamma gäller andra tillstånd som svårbehandlad diabetes eller grav ätstörningsproblematik där hetsätning är huvudproblemet. Likt alla andra behandlingar med mediciner eller kirurgiska ingrepp bör man här väga risker och tänkbara vinster av behandling mot varandra och välja det som anses vara det bästa alternativet.

Övervikt, fetma & ohälsa Det andra som måste klargöras är hur övervikt, fetma och ohälsa hör ihop, eller kanske egentligen inte hör ihop på det sätt som de flesta av oss tror. Här pratar jag inte om den extrema fetman som jag beskrev ovan utan om människor som klassas ha övervikt eller fetma i den måttabell av vår vikt och längd som används idag. Vi vet att övervikt och fetma är en riskfaktor för att utveckla exempelvis hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes. Men! Riskfaktor betyder INTE att dessa människor per automatik löper ökad risk att få dessa sjukdomar. Även om vi ser att övervikt är högt representerat inom dessa sjukdomar så måste vi komma ihåg att vissa livsstilar och vanor ofta hittas hos människor med övervikt, och det är dessa som står för den största risken att utveckla hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes och inte alls lika ofta fettet i sig. När vi gissar att detta alltid hör ihop så begår vi misstag som kan få allvarliga konsekvenser. Dels missar vi de icke tjocka personer som har näringsbrist, är inaktiva och till följd av detta har ett svagt hjärta och ofriska kärl. De som löper precis lika stor risk att insjukna som de tjocka med samma levnadsvanor. Vi riskerar också att orättvist diagnostisera och faktiskt döma de människor som har en övervikt men som är hur friska som helst. Man kan ha en stor mängd fett på kroppen och fortfarande träna mycket, äta bra med näring och ha både fina värden och må toppen. Här ser vi problem med överviktiga personer som inte får de försäkringar de önskar på grund av att de, med sin vikt, skulle löpa en större risk att bli sjuka. Att de lämnar in provresultat och läkarutlåtanden som visar att de är helt friska har inte spelat någon roll. Vi ser problem med människor som inte får hjälp med det de söker vård för då läkare istället fokuserar på det de antar är ett problem. Framförallt har vi ett stort problem med att barn och deras föräldrar tvingas in på överviktsenheter trots att föräldrarna är både kunniga och noggranna med både kost och fysisk aktivitet. Här får barnen höra att deras kropp behöver ändras och att deras vikt ska kontrolleras med jämna mellanrum. Sedan delas (i alla fall på den överviktsenhet jag senast hörde ett vittnesmål ifrån) straff eller belöningar ut beroende på vad vikten visar nästa gång. Det här är vansinne! Barn borde ALDRIG få höra att de eller deras kroppar är fel och belöningar och straff borde vara totalförbjudna. I de fall behov av utbildning finns ska detta sättas in för föräldrar och lämna barnens medvetenhet utanför.

BMI Vad är det då inom vården som bestämmer att en person anses ha ett problem. Jo -BMI. Body mass index. Här räknar man helt enkelt ut förhållandet mellan längd och vikt och får en siffra. Blir siffran 25-30 lider du enligt BMI av övervikt och är siffran över 30 lider du av fetma. Ja... det hade ju kanske fungerat att räkan så om vi alla hade samma benstomme, samma axelbredd, samma muskelmassa, samma typ av muskler och samma gener. Som jag skrev i mitt inlägg igår: Tänk er att "starke man Magnus Samuelsson och en vältränad kulstöterska får barn. Barnet bedöms sedan på samma BMI-skala som ett barn med gener från Kajsa Bergqvist och maratonlöparen Mustafa Mohamed." Är det logiskt att två personer med så extremt olika gener ska jämföras på samma skala. Självklart inte, och det var inte heller så här BMI var tänkt att användas. Grunderna till BMI lades på 1800-talet och syftet var att kunna jämföra stora grupper av människor. Det har till och med tydligt betonats att det inte ska användas i bedömning av individer. För, varför är man intresserad av att veta vad någon väger? Vad är det egentligen man letar efter? Det är ju faktiskt varken tungt vägande muskler eller grov benstomme man är ute efter att bedöma. Det är hög fettprocent och fysisk ohälsa man söker efter. Som ni förstår missar man ju då helt poängen när man använder BMI på individnivå. Du skulle till och med kunna lyckas bättre med att identifiera ohälsa genom att bara titta, kanske känna och fråga efter levnadsvanor.

Nu för tiden har vi ändå kommit så långt att idrottare är lite lätt undantagna från BMI. Så var det inte i början av min idrottskarriär. Men även många icke elitidrottande människor borde då undantas för även om jag har varit ordentligt vältränad med stor mängd muskler så finns det många med en kroppstyp som bär bra mycket mer muskler än jag även om de bara tränar lite lagom.

Nedan ser ni ett resultat av en avancerad kroppssammansättningsmätning jag gjorde hos dietist mitt under min idrottskarriär. Där ser ni att min kropp bar 61,1 kg fettfri massa. Samma vikt, 61,1 kg bedöms enligt BMI vara normal vikt för min längd. Hade jag tappat allt fett jag hade på kroppen, vilket jag delvis strävade efter då jag tävlade i viktklassen 61,2 kg, så hade jag varit döende. 10-12 procent i kroppsfett som jag låg på flera kilon över 61,1 är på gränsen till en ordentligt farligt låg nivå för en kvinna. Men det hade man inte vetat om man i vården hade ställt mig på en våg och sedan tittat på BMI-skalan. Du är normalviktig. Se till att röra på dig för att behålla det hade det låtit då. Precis så står det idag i flera vårdgivares BMI-tabeller på nätet.

Vi ska också komma ihåg att exakt samma typ av skalor används när vården bedömer att ett barn måste behandlas mot övervikt. Då spelar det ingen roll om föräldrarna berättar att barnet faktiskt både tränar två gånger i vecka, leker ute länge varje dag, bara äter godis på lördagar och dricker vatten till maten. Insatsen görs ändå! Visst får vi hoppas att det finns instanser som har vett att titta bakom dessa siffror och gör på annat sätt, men då det gäller de barn jag har stött på som är inskrivna på överviktsenheten har ingen sådan hänsyn tagits. De har inte tittat på hur föräldrarna ser ut. De har inte tagit hänsyn till vad barnet har för vanor, och jag måste säga att jag tror fasen inte att de ens har tittat på barnet. I två av dessa fallen kan jag inte överhuvudtaget förstå hur man kan titta på barnets kropp och tänka att något skulle vara ett problem. Barn som ser starka, glada och pigga ut och på sin höjd början till mulliga. De barnen dietas alltså och båda får belöningar om de lyckats låta bli att äta så pass mycket att vågen visar mindre. Detta trots att föräldrarna varken ger dem flera portioner nät de äter middag, läsk, kakor eller godis annat än på lördagar. Visst finns det många barn som verkligen behöver hjälp men de föräldrar som har diskuterat detta med mig har ju gjort detta med anledning av att de känner att det både är felaktigt och fruktansvärt för barnet.

Samhällets fett-fobi Varför är då fett, tjockhet och en hög siffra på vågen något som anses vara så viktigt att åtgärda? Varför hävdar vi att minskad vikt är det absolut viktigaste för vår hälsa även om hälsa rymmer extremt mycket mer än kroppssammansättning? Varför bantar så många så mycket och varför blir hatet för fettet på vår kropp en så stor del av våra liv? Jo, för att samhället lider av fettfobi. Så ofta när jag diskuterar det här får jag höra "men det är ju inte bra att vara överviktig ju!" Mitt svar är alltid att det faktiskt inte är värre än väldigt mycket annat. Lite extra fett på kroppen är inte farligare än din sorg över att inte vara smal eller din skam då du inte lyckas med dieterna. Men, konsekvenserna som kommer med skam över vikt är farliga! Det skapar jojobantning, ätstörningar, minskad aktivitet och sämre socialt liv. En person med 15 kg extra fett som äter bra mat, har bra kondition och starka muskler är inte ohälsosam!

Denna fobi skapar också en ond cirkel. Människor bantar, försöker hålla vikt, kompenserar bantningen och äter okontrollerat, och bantar sedan igen. Allt detta stör kroppens egna förmåga att reglera vikt och ätande och istället för en naturlig, avslappnad relation till mat och ätande så har vi snart något mycket problematiskt vi ska leva med.

Medicin med biverkningar Här har vi nu då samlat anledningarna till att jag blir uppriktigt förbannad när jag läser om de allvarliga biverkningar ett fetmaläkemedel nu utreds för. Att läkemedlet precis som andra insatser mot övervikt och fetma inte ges till människor i verkligt behov av hjälp (se första stycket), utan till människor som felaktigt anses ha en ohälsa eller till människor som på grund av skönhetsideal och tjock-fobi önskar gå ner vi vikt. Läkemedlet har kallats "bantningsmedicin" och människor som verkligen behöver medicinen har slagit larm om att den tar slut för att den används som bantningskur och skrivs ut i alldeles för hög grad. Det här gör mig vansinnig! Att vi kan luras in i ett förhållningssätt där vi är beredda att göra vad som helst för att uppnå någonting även om det kan vara farligt. Och, vården är med på tåget och gör detsamma på grunder som i många fall är hittepå.

Summa summarum Fobi för fett och övervikt får ett samhälle, både privatpersoner och vårdinstanser att hantera fett som det värsta tänkbara. Det skapar ännu större problem med mat, ätande, vikt och tillhörande problem, och snart har vi ännu mer fett- mat- och vikt- fobi att hantera. Vi skapar insatser mot fett och tjockishet som i sin tur riskerar ännu större problem i biverkningar eller psykiska problem, beroende på vilken insats man väljer, och den onda cirkeln kan nu bara växa sig starkare och starkare.

Jag kräver Andra mätinstrument än BMI Insatser som inte sårar, framför allt barn, och som inte skapar en än mer problematisk relation till sin kropp. Att åtgärd vid hög fettprocent inte per automatik är bantning som riskerar att förvärra både fettprocenten och relationen till mat än mer. Att en analys av någons hälsa baseras på annat än en persons vikt.